Offertutvärdering

Inför en offertutvärdering finns ett antal ingredienser som kan ge en dålig eftersmak, om man inte lär sig känna igen och genomskåda dem. För det första är det inte ovanligt att den redovisade månadskostnaden ska erläggas kvartalsvis i förskott. Det höjer den effektiva räntan med cirka en procentenhet. Uppmärksamhet bör ägnas åt för- eller efterskott även vid kvartalsbetalning. Ett leasingkontrakt löper oftast under ett antal månader som är jämnt delbart med tolv. Exempelvis motsvarar ett 36 månaders kontrakt en leasingtid på tre år. Men så behöver det inte vara. Leasingtiden kan lika gärna vara 38 månader. Ofta tittar leasetagaren mer på den angivna månadskostnaden än reagerar på att leasetiden är ett par månader längre, vilket alltså kan ge en högre totalkostnad. Bilens restvärde anges oftast i procent av nypriset, vilket gör att värdeminskningen för en dyrare bil i kronor räknat kan vara större även om restvärdet i procent är högre än för en billigare bil. Restvärdet brukar beräknas utifrån listpris, dvs före eventuella rabatter. Beroende på om restvärdet baseras på list- eller nettopriset varierar restvärdet med ungefär hälften av storleken på rabatten. Vid åtta procents rabatt för en bil som kostar 200 000 kr ger det en skillnad på 8 000 kr under innehavstiden (200 000 kr x 8%/2). En deposition i början av leasingperioden återfås vid periodens slut, men det är oftast en ren förlust för företaget eftersom leasegivaren inte lämnar någon ränta på depositionen. En första förhöjd avgift drar ner månadskostnaden, men påverkar inte totalekonomin på annat sätt än att leasegivaren får lite ”gratis” hjälp med sin finansiering av bilen. Vid räntesättningen är risken inte bara knytningen till ränteparameter - se upp för ”allmänna ränteläget” - utan också om leasegivaren sätter ett ”golv”, som gör att räntan aldrig kan understiga den notering som gällde när kontraktet skrevs. Det är ett sätt för leasegivaren att garantera sig en viss marginal, som dock inte ska behöva accepteras av leasetagaren.